Vintergatan och andra galaxer
Vi är i en galax, som på svenska kallas för Vintergatan. Den är diskusformad: de flesta stjärnorna är samlade i en skiva. Eftersom vi håller till mitt i skivans plan, ser vi vår galax som ett stråk runt om oss: alla stjärnor är samlade i en lysande gata.
På engelska kallas galaxen “The Milky Way”, eftersom det lysande stråket är ett mjölkvitt töcken. (Det är därför det är utritat stjärnor på omslagspapperet till godiset med just det namnet: det är inte ur mjölken det regnar stjärnor.)
Vintergatan har en mer komplex struktur än en platt diskus. Den är tjockare på mitten, där stjärnorna är samlade i ett stort klot. Inne i centrum finns ett svart hål. Skivan är uppdelad i fyra (möjligen fem) spiralarmar. Solen ligger i “Orionarmen”. Armarna går inte i spiral rakt in i centrum, utan den sista biten ser ut som en rak stav. Ref.: Populär astronomi 1/06.
En galax´ utveckling börjar som en hop, där stjärnorna rör sig i godtyckliga elliptiska banor. Så småningom påverkar stjärnornas gravitation varandra så mycket, att alla de elliptiska banorna är samlade i samma plan, fast där de elliptiska axlarna är något förskjutna: på så vis uppstår armarna. Armarna har större täthet med stjärnor, lysande stoft och yngre hetare stjärnor än galaxen i övrigt. Ytterligare påverkan från gravitationen gör att ellipsernas axlar är samlade: det ser ut som galaxen har en stav i stället för armar. Vår galax är således ett mellanting mellan stav- och spiralgalax. Ref.: Illustrerad Vetenskap 7/06.
En närmare beskrivning av detta kommer längre fram.
Sedd från sidan är vår galax plan, eller nästan plan: i mitten har den en sfärisk samling av gamla stjärnor, medan den omgivande skivan ser ut som en bucklig grammofonskiva.
Varje galax brukar ha sällskap av mindre stjärnhopar. Det verkar som om det är de gravitionella störningarna från stjärnhoparna som påverkar bildningen av armarna i huvudgalaxen. Runt Vintergatan finns hundra stjärnhopar. Man kom på att de ligger sfäriskt placerade runt Vintergatans centrum, som i ett skal runt Vintergatan: genom att studera hoparnas placering, kom man fram till solens placering i Vintergatan.
Sjöfararen Magelhães orienterade sig efter två stjärnhopar på södra stjärnhimlen, vilka kom att kallas “de Magellanska molnen”. Ref.: Rymdens värld, Svenska bokhandlareföreningen.
Thomas Wright kom 1711 fram till att det borde finnas andra galaxer än Vintergatan, men kunde aldrig bevisa det.
Först 1920 hade man tillräckligt kraftiga teleskop för att undanröja alla tvivel om att det existerade andra galaxer. Det var astronomen Edwin Hubble som hittade stjärnor i andra galaxer: stjärnorna var snarlika alla andra stjärnor men mycket ljussvagare överlag: de borde då befinna sig långt utanför Vintergatan. Han lyckades mäta avståndet till Andromedagalaxen, vår närmaste granngalax, och kom fram till att det var 900 000 ljusår. I dag vet vi att avståndet är 2,2 miljoner ljusår.
Edwin Hubble kom på ett sätt att mäta avstånden i universum. Man kan inte anta att genomsnittet av alla stjärnor lyser lika starkt eller att genomsnittet av alla galaxer gör det, eftersom det kan ju finnas variationer långt ute i universum. Emellertid kom Hubble på, att det finns en typ av stjärnor, som är tillförlitliga avståndsmätare. Det rör sig om pulserande stjärnor, Cepheider, som är instabila och pulserar i ljusstyrka: ju ljusare en Cepheider är, ju snabbare pulserar de. Eftersom frekvensen på pulserna inte påverkas av avståndet, kan man beräkna hur ljusstark stjärnan egentligen borde vara och jämföra med hur mycket ljus som når oss: därmed har man ett grovt mått på avståndet till den. Ref.: Världen växer. Tor Nørretranders. Länk
Många hade svårt att förstå de enorma avstånden i universum. Andromedagalaxen är som nämnt vår närmaste granngalax. Om ett rymdskepp går med nära ljusets hastighet, tar det över två miljoner år att färdas dit.